Dagar i Burlöv

trees

Nu har den skolutvecklingssatsning som jag och mitt bolag Reflektum AB ansvarar för i Burlövs kommun startat.

Under tre år ska kommunens skolor, rektorer, lärare och arbetslag får ny input, reflektera i arbetslagen och få återkoppling. Just så som vi vill att de ska utveckla undervisningen med reflekterande arbetssätt.

I samarbete med ny förvaltningsledning, nyrekryterade rektorer och nyutbildade arbetslagsledare har vi förutsättningar att styra skolans utveckling åt rätt håll. Det är en utmaning som heter duga. I höst har kommunen även Skolinspektionen på besök, så där får vi ett bra underlag för fortsatta insatser.

Mitt arbetssätt bygger på det jag presenterar i min nya bok ”Föra tanken vidare” (Lärarförbundets förlag). Alla lärare får utveckla sin förmåga att reflektera över sin undervisning tillsammans i arbetslagen. Där finns också möjligheter att få stöd, att pröva nytt arbetssätt med eleverna och få återkoppling av kollegor och rektor.

Tillsammans med rektorerna besöker vi också undervisning och reflekterar tillsammans med läraren kring det vi ser och erfar. Så här i slutet av första terminen kan jag säga att det har gått över förväntan. Arbetslagens reflektioner visar att de allra flesta lärarna är igång med att inför parsamtal med återkoppling, ”mindmapen” som grund för fortsatt undervisning och att stödja alla elevers språkutveckling varje lektion.

Vi strävar efter att slipa lärarens verbala instruktioner, inledningar och berättelser, så att mer tid finns för elevernas samtal och reflektioner kring det som de ska lära sig. I de kommuner jag arbetat på detta sätt, har vi förbättrat resultaten.

En lärare i Burlöv skriver efter fyra månaders prövande:

Nu när metoden börjar bli en vana för både eleverna och mig så ser jag flera vinster: det blir en lugnare stämning, eleverna vänjer sig vid att tala med olika kamrater beroende på var de sitter för tillfället, deras svar/tal blir mer genomtänkt och bättre formulerat och framför allt så lyssnar de mer uppmärksamt på de som pratar. Jag tycker också att det ger en mer långvarig effekt, vilket märks även i andra klassrumssituationer såsom vid diskussioner i helklass. De börjar bli duktiga på turtagande – att prata en i taget och lyssna på varandra, vilket gör att de inte behöver räcka upp handen för att få ordet. Jag tänker att jag skulle kunna stimulera och utveckla detta ytterligare genom att förändra deras placering i klassrummet.

Jag har också själv förändrat min inställning och sätter nu det ”gemensamma lärandet” och samarbetet före det självständiga arbetet. Jag tänker mig att det gemensamma lärandet också utvecklar det självständiga. Ju säkrare man blir när man är tillsammans desto bättre klarar man det på egen hand senare! Så tänkte jag inte riktigt förut. Ju mer de lär sig av varandra och får träna sig på att utveckla sina egna erfarenheter och kunskaper tillsammans desto högre kvalité kommer det ju att bli på deras självständiga arbete.

Jag är förvånad att man kan se resultat så snabbt. Jag har på kort tid sett elever som haft svårt att förstå och minnas innehållet i No och So som plötsligt förbättrat sina resultat betydligt. Egentligen är det kanske inte så konstigt eftersom vi arbetar med texterna mer på djupet nu än tidigare. Ja, det är ju faktiskt läsförståelse vi sysslar med i både No och So. Visst finns det säkert andra faktorer som spelar in i dessa förbättrade resultat men det reflekterande arbetssättet är helt klart en viktig sådan.

Avslutningsvis tänkte jag på detta med att räcka upp handen-leken skapar roller vilket är väldigt tydligt. Det är roller som vi pedagoger ger dem eller som de ger sig själva men också som eleverna tilldelar varandra. Med parsamtalen ändras dessa och fler får positiva roller – de som har stört för att de inte kunnat de ”rätta” svaren och de som inte vågat svara. Detta verkar förändra hela stämningen i klassen och elevernas relationer till varandra på ett positivt sätt. Även min syn på eleverna och deras förmågor har förändrats och faktum är att jag inte upplever dem lika ”spretiga” längre.

Om Ulla Wiklund

Ulla Wiklund är utvecklingskonsult med inriktning på skolutveckling, pedagogik, estetik, kultur i skolan och språkutveckling. Ulla arbetar också som reflektor och handledare för chefer, andra ledare och för den som önskar arbeta med reflektion i sin egen vardag. Tidigare var hon utvecklingskonsulent inom den statliga stiftelsen Rikskonserter. Innan dess var hon undervisningsråd på Skolverket/Myndigheten för skolutveckling med ansvar för regeringsuppdragen om Kultur och estetik i skolan, bibliotek och Nationellt centrum för språk-, läs och skrivutveckling. Hon har också verkat som lärare och forskare på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm i rytmik, metodik, didaktik och pedagogik. Hon är utbildad rytmiklärare (Dalcroze) och har i tolv år undervisat i såväl musikskola som för- och grundskola. Ulla har författat flera böcker, bland annat ”När kulturen knackar på skolans dörr”, ”Den lydiga kreativiteten - om barn, estetik och lärande” och ”Portföljen - om processutvärdering i högre musikutbildning”.
Det här inlägget postades i Kultur i skolan, Lärande och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.